Vilse

När jag var 18 år gick jag fullständigt vilse i en skog. Det var som att världen vände sig ut och in, inget hade längre någon riktning. Det skymde, runtom reste sig träden allt högre över mig, det var mitt i vintern och iskallt. Jag var livrädd.
Till slut lyckades jag hitta ut ur skogen den där natten. Men minnet av att vara vilse finns starkt kvar hos mig, känslan är som fysiskt fastetsad i min kropp.

Under arbetet med föreställningen "Vilse" har jag intervjuat andra människot om deras erfarenheter av att vara vilse. Jag har slagits av hur mycket vi känt igen oss i varandras berättelser. Även myter och sagor vittnar om vilsenhet som något djupt allmänmänskligt.

Ja, kanske är det till och med helt nödvändigt att gå vilse ibland?